Anledningen till min relativt nyfunna fascination för denna bebopjazzens epok är att jag, i ett desperat försök att utöka min litterära referensram, på förhand bestämde mig för att läsa William Burroughs, Jack Kerouac och Allen Ginsberg – ett projekt som jag nu befinner mig halvvägs igenom; dvs. helvägs igenom Burroughs Naked Lunch, halvvägs igenom Kerouacs On The Road. Anledningen till att jag, i sin tur, finner detta värdigt ett blogginlägg är ett stycke som jag snubblade över i inledningen till Kerouacs klassiska reseskildring.
Sal Paradise (Kerouacs alter ego), Dean Moriarty (baserad på Neal Cassady) och Carlo Marx (no relation) befinner sig på en busstation och bestämmer sig för att nyttja den fotoautomat som finns på övervåningen. En skildring följer av hur var och en poserar på bilden:
”Carlo took off his glasses and looked sinister [bild 1]. Dean made a profile shot and looked coyly around (coy betyder blyg; undvikande) [bild 2]. I took a straight picture that made me look like a thirty-year-old Italian who’d kill anybody who said anything against his mother [bild 3].”
Man kan på sätt och vis säga att karaktärerna i en av en av det senaste århundradets mest inflytelserika och, i brist på bättra ord, coola romaner motsvarar tre av skribenterna på TemaKolon. Om inte det är en anledning att läsa denna blogg regelbundet så vet inte jag vad som är.
bild 1: Oskar "Carlo Marx" Sjöberg
bild 2: Nils "Dean Moriarty" Westman
Bild 3: Henrik "Sal Paradise" Boström
3 kommentarer:
Hah! Det finns en anledning till varför du är på min lista över världens bästa människor, Henrik: sjukt bra!
Jag gillar dig också, Henrik. Men inte lika mycket som Nils.
...
Ni är båda så jäkla godhjärtade och selfrightious, ni förtjänar varandra. Dö.
Tack för visad uppskattning, även om jag redan hört den i verbal form tidigare idag. Lev i säkerhet om att ni båda trängs på toppen av min lista över världens bästa människor.
Ja, du också, Oskar. För egentligen älskar du oss som vi älskar dig. You stallion.
Skicka en kommentar