tema: essä- och novellsamlingar med långa titlar som jag tänker skriva i framtiden, eller när jag blir överförfriskad. [vol. 1]

"Att halka som Morrissey; svårigheterna med att vara indie i norra Sverige"

Dess titel, och förmodade innehåll, kom till mig, inte överaskande nog, när jag halkade ganska illa. Inte sådär illa att man faller och slår sig, utan snarare sådär illa att benen glider åt olika håll, blicken blir manisk, man slänger iväg det man råkar ha i handen, alla tittar och ingen skrattar. Om man nu råkar ha sällskap så är det inte lika tungt; då kan man skratta bort det, men om man nu nödvändigtvis ska vara indie, så har man inte det, utan går själv över den isbefläckade trottoaren, vilket innebär att alla försök till att skratta bort det hela bara innebär att man framstår som en person som kan "skratta åt sig själv". Dålig idé. Det enda som går att göra är att låtsas att man håller i en lilja, skjuta fram underkäken, och låtsas som att alla som tittar inte vet om de vill vara en eller vara med en. "Det där hade kunnat vara en utav Morrisseys danssteg.". Plötsligt känns det mycket charmigare att ha slängt in mobiltelefonen i en buske och sträckt insidan av låret. Om du har gjort misstaget att ha tränat fotboll under någon del av ditt liv, och på så sätt införskaffat "chicken drummers", som du förjäves försöker dölja med lite punkhäng på dina stuprörs, så kan det hända att även detta par billiga jeans spricker, och du står där och hoppas på att du har snygga underkläder på dig. Om detta inträffar tycker jag synd om dig, men du kan alltid blunda och tänka på England.