tema: för långt för en statusuppdatering

Hej,
Jag har det bra i Göteborg, men det är inte poängen. Poängen är att jag skrev en statusuppdatering på facebook som blev för lång. Nu lättar jag mitt hjärta här istället, för här får jag skriva hur långt jag vill.

Okej, alla håller kanske inte med. Men jag gör det ändå.

Ämnet är väl kanske bekant, jag har talat om det förr, och det är någonting som är mig varmt om hjärtat: ett hjärteämne, helt enkelt. Någonting jag brinner för. Och nej, det är varken Kaj Munk eller vedertagna åsikter och de människor som yttrar dem. Vad min statusuppdatering handlade om var hur hippa internettidningar (...pitchfork, möjligtvis...) inte kan sätta betyg på svart musik. Främst jazz. Och när jag för några minuter sen försökte läsa deras recension av Miles Davis så kallat "erkända verk" Bitches Brew så började jag faktiskt rodna. De gav den 9.5 i betyg.

Visst, folk säger att det är en fantastisk skiva. Men jag betvivlar att "Mark Richardson" - som skrev recensionen av Bitches Brew för pitchfork nu i dagarna - känner lika mycket för Bitches Brew som för, ja, säg, valfri skiva han har sentimental anknytning till. Och ja, jag förutsätter att han inte har en särskilt djupgående relation till jazz, främst för att han skriver för ett kritvitt hipsterinternetmagasin som är i ärlighetens namn mest inne på vit pop, men även eftersom recensionen i fråga uteslutande handlar om fakta KRING Bitches Brew (saker som är saxade från alla hundra böcker som skrivits om den etc.), samt allmäna upplysningar om den deluxsuperduperutgåva som den nu är släppt i.

Min "tes" är att vita journalister är rädda för svart musik, eller snarare hur de skulle bemötas om de inte skulle ge den det betyg som den förväntas få. Det gäller främst klassiker (som tagna exemplet), men även "svår" svart musik (frijazz är väl det mest uppenbara exemplet). Någonting som lägger sig mitt emellan dessa två kategorier av "svårbedömd musik" i vita hippa journalisters öron är SMAL gammal svart musik, säg: arabiska ökenjudar som spelade in kalypsofunk med en bandspelare byggd av sten och bambu, eller: afrikansk stammusik från ruinerna av en kyrka i Niger mellan mars och augusti 1967. De vita hippa journalisterna blir ställda av den oerhörda inverkan det smala och det oförståeliga att de inte kan se det som musik - det blir inte en ärlig bedömning, till skillnad från när de ger den där Death Cab-ripoffen Fireflies en etta (på en skala från 1 till 10) för att de ärligt tycker att den är kass. De ger den afrikanska stammusiken en jäkla 9.2:a för att de helt ärligt inte förstår bättre. För vad skulle hända ifall de ger det en 6:a? Rädslan för att "missa" ett vitalt verk i populärkulturella sammanhang - och som recensent för ett hippt, inflytelserikt magasin - är mycket värre än att skriva en krystad och tom recension (krönt med ett befängt högt betyg) och därmed skapa en "ny trend", en "ny våg" eller erkänna en "historisk pärla". Förmdoligen lyssnar Mark Richardson mycket hellre på Steely Dan än Bitches Brew. Men vafan, den SKA ju ha högt betyg. Och den är ju BRA. Skit sak samma om han inte kan formulera varför. Skit samma ifall han hellre lyssnar på Fireflies än den judiska negerkalypson: de går inte att jämföra i hans ögon, eftersom Fireflies kan han MOTIVERA varför den får en 1:a, negerkalypson kan han däremot inte motivera något betyg till ALLS, därför får den 9.2. Precis som all frijazz och alla "klassiska mästerverk". Anledningen är enkel: det svarta och mystiska är hippare än den vita, hippa internettidningen de representerar att den helt enkelt går före deras kunskap.

Recensera det ni klarar av. Annars rodnar jag.